30 mars 2009

I couldn’t breathe, you couldn’t talk.

Jag fick ett tomt papper. Ett vitt papper med vassa kanter och fyra hörn. Ett papper likadant som alla andras papper. Jag drog försiktigt ett sträck över det, duttade dit en prick och vek det på hälften för att vika upp det igen. Jag fyllde det med färger, cirklar, blomkvistar och ord. Jag vek det igen tvådubbelt och skrev en adress på utsidan. Jag bar det i fickan på mina blå jeans en hel för- och eftermiddag. På kvällen ramlade det ur mina jeans, seglade ned mot golvet och landade intill sängbenet. Jag plockade upp det, tittade på kanterna som färgats blå från min bakficka, vek upp det igen och begrundade mitt val av färger & mönster ett tag. Jag målade över adressen, först tveksamt men sedan snabbt och hårt.
Idag målade jag över allt.

5 kommentarer:

Sara Louise. sa...

Varför skickade du det inte? <3

Josefin sa...

Det låter som att det var ett brev du borde skickat. <3

josefine sa...

åh... fin känsla i texten. varför skickade du det inte, vill man veta. hoppas att du har en fin lördag raring.

sarah sa...

det känns som att det ryms en hel värld, ett äventyr och så mycket känslor i den lilla texten. otroligt skickligt och fint skrivet. om du vill dela med dig av hemligheten; varför skickade du inte brevet?

jennifer. sa...

För ibland förändras saker under dagen, och det som kändes rätt kan plötsligt kännas fel.
Men man får ett nytt papper varje dag. Alla får det.
Sen är det upp till var och en.