I am a mountain , I am the sea . You can't take that away from me .

Att berg och hav kan vara så vackert, det går inte att beskriva hur mycket jag vill ut och upptäcka det där på riktigt när jag ser bilder som dessa, vilken längtan...!
Hur som helst så har jag börjat studera på Universitetet nu och har fyra år framför mig (vilket betyder att resandet får vänta till somrarna samt våren 2014 då det finns chans att lägga den terminens kurser utomlands - vilket jag självklart planerar att göra!), det har börjat hektiskt men bra, kurskamraterna är guld värda. I mars ska vi förresten ge oss upp i bergen (läs: backarna) tillsammans för att åka lite snowboard för en dag (första gången jag byter från skidor till bräda), ser med spänning fram emot det!
Cred till Biffy Clyro för rubriken, inspirationen och musiken,
de vackra bilderna är givetvis från mitt Mekka Weheartit igen.

Vad gör du Jennifer Maria?

Känslan när man är helt körd & upprörd efter att ha försökt ta hand om 14 st första-dagen-efter lovet-exalterade 6-åringar i ett nymålat, rörigt klassrum en hel dag, hindrat dem från att strypa ihjäl varandra, fått några egna slag på kuppen och trasslat ut 2 garnnystan som bokstavligt talat var över hela golvet, runt alla stolar & bord (hälften av klassen hade dessutom lyckats trassla in ben, armar, midjor och fingrar i allt garn också), och sedan kommer på att man om 2 dagar ska ägna följande 4 år av sitt liv åt att göra detta till sitt yrke...

... Det ska bli ofantligt skönt med 1,5 timmes ki-box ikväll.

Calm the fuck down, Drama queen!

Jag har precis suttit och läst igenom en stor del av min blogg (som nu är inne på sitt femte år!), och jag kan inte låta bli att förundras över vilken romantisk drömmare jag var och hur mycket jag skrev ner känslor i snirkliga och poetiska meningar. Jag inser nu att jag saknar det, för det lättade på trycket något oerhört och därför ska jag nu försöka att skriva ner saker oftare, om det så är här på bloggen eller i gömda block på rummet.

Jag förundras också över hur mycket jag oroat mig över saker som nu känns som petitesser och som i slutändan har löst sig bra, samtidigt som jag kommer ihåg hur stora och livsavgörande de sakerna kändes då. Detta har iallafall gett mig något slags lugn över allt som har med universitetet, resor, kärlek, jobb och sånt som jag på grund av nervositet, tvivel och hopplöshet har mått fysiskt illa av i flera dagar nu. Jag kan inte förstå hur jag kan låta saker ta så stor plats i mitt liv och påverka mig så oerhört mycket för stunden. Jag kan bli så sinnessjukt överexalterad/förhoppningsfull/förälskad/taggad eller så förfärligt arg/upprörd/ledsen/uppgiven över saker, och visst vore det inte jag om jag inte stod och taggade som en idiot i kön till berg- och dalbanan eller konserten, men när det kommer till den tråkigare sidan av humöret så är det extremt utmattande att det går så mycket upp och ner åt båda hållen. Av den anledningen borde jag kanske inte ha så höga förhoppningar eftersom det är lättare att falla ännu djupare då när det inte fungerade som jag hade tänkt mig, även om det skulle ta bort en hel del av den jag är. Men kanske är det värt att offra lite karaktär för lite lugn och ro?

Just därför ska ett av mina nyårslöften detta år bli att ta det lugnt (tanke- och känslomässigt, jag ska ju både plugga, träna och jobba så fysisk aktivitet kommer jag inte kunna trappa ner på). Låt saker bli vad de blir, tänk inte att livet är skit för att dagen blev skit, att jag eller någon annan är en dålig människa för att jag/någon annan har gjort en dålig sak, döm inte saker och människor så hårt, håll igen onödiga kommentarer i upprörda situationer som i efterhand känns som too much och sluta överdramatisera allt. Det är ju bara sjukt jobbigt för mig själv och andra. Calm the fuck down, helt enkelt. Wish me luck!

Jag vet inte vart jag ska, men jag ska komma dit.

På alldeles för höga klackar staplar jag fram längst Humlegården. Runtomkring mig samlas unga, glada, förälskade och berusade människor. Klockan är 23:50 lördagen den 31:a december år 2011. Tio minuter av det mest meningslösa och samtidigt betydelsefulla året i mitt liv återstår. Mitt bland alla skratt och tjuvstartade fyrverkerier - flashbacks av 12 månader.

Ett hjärta som värker, längtar och värms, födelsedagar som firas, snedsteg som tas om och om igen, arbetsliv, skratt, tårar, feta baser, lugnt lantliv, hetsigt stadsliv, konserter, flygplan tvärs över jordklotet, fotografier, mycket kärlek, lite hat, extrem förvirring, skaplig ångest, överväldigande pirr, ignorans, ansvarstagande, hög puls och mjölksyra, sjukhusbesök, musik i mängder och ännu ett år av erfarenheter och läxor att ta med sig i livet.

Sen, människor runtomkring mig som kollar på klockan, räknar ner sekunderna. Hoppas även detta år på att allt kommer att lösa sig, att det nya året blir fyllt av lycka, kärlek och välfärd. Jag själv vågar inte tänka på år tvåtusentolv riktigt än; på studier, på kärlek, på lycka och pengar. Jag blundar, försöker att bara vara, kramar om mina jublande tjejkompisar, andas ut, min varma roséandedräkt bildar ett litet moln framför mig, jag öppnar ögonen, tittar på fyrverkerierna och tänker - som jag gjort sedan jag var liten - att de skjuts upp i luften för att det nya året ska veta vart vi befinner oss och kunna rulla in över oss allihopa. Nu har det hittat oss med säkerhet och nu åker vi inte bara med, nu styr vi in detta!

Gott nytt år till er!

Tomorrow-freakin-land!

Jag är kär på nytt! Men herregud!! Kolla bara!!! (Massa, massa utropstecken).
För några av er är säkert det här inte någon ny grej, men jag fick höra talas om det igår och måste nu få dela med mig av det till de som är olyckligt ovetande om detta ösiga spektakel.
Det här är alltså en tredagars-festival i Belgien som äger rum i slutet av juli varje år. Allt är helt sinnessjukt snyggt gjort, de tar in ca 70 000 festivalglada människor från hela världen och konserterna (mestadels ett enda stort houseröj) ser ju ut att slå både de bästa utgångarna och konserterna man varit på i ett!
Jag blir iallafall sjuuuukt taggad och ska luska vidare på det där, biljetterna kommer att släppas i april för ca 2000 sek och då gäller det att vara snabb - förra året såldes biljetterna slut på fem dagar..!

Brev från gränden på höjden.

Kära ni.

Detta är jag idag, såhär i sluttampen av år tvåtusenelva. Jag har varken haft eller har tid eller lust till att blogga. Istället jobbar jag med mina livfulla nioåringar, tränar en himla del, umgås med min älskade farmor & farfar (aka mina andra föräldrar) samt funderar på hur 4 år på Grundlärarprogrammet (som jag alltså har kommit in på och efter mycket funderande tackat ja till) i Uppsala kommer att bli.

Jag vet inte riktigt mer vad jag kan säga, och ska jag vara ärlig har jag skrivit och skrivit för att sedan radera i ungefär 20 minuter nu, så jag avslutar nog bara tvärt här istället och begraver alla de tusen saker jag egentligen skulle vilja säga..

"Jag hoppas ni mår bra där ute och tar hand om er själva och varandra, fred och grejer"!

Jennifer

The picture still hangs on the wall, from back in the day when you had it all.

Svartvita foton. Hur fint är det inte då? I mean, c'mon!
Samtliga foton kommer från WeHeartIt.

November rain.

Åh, hej. Såhär va; Hela grejen där man ska skriva inlägg, ändra typsnitt/storlek, förhandsgranska, ändra, pilla och allt hej och hå har fuckat upp sig, därför bryr jag min inte särskilt mycket om att försöka skriva inlägg just nu. Här ska ni dock få en bild iallafall, och skulle ni vilja lyssna på låten som texten kommer ifrån får ni själva leta upp (eftersom jag inte heller kan länka nåt) "On the radio" med Regina Spektor, en gammal favoritartist hos jennifer, 17 år, naiv och drömmande. Ha det så bra ni kan nu i det helvetiska, kalla, mörka, ständigt disiga/dimmiga novembersverige... Nu signar jag ut, slut!

Motvind.

Vad vet du om månljuset förrän du blivit sönderslagen under det?
Och vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon?
Vad vet du om solen förrän nån släckt alla ljusen?
Och vad vet du om att inte vilja vakna längre?
"Ni kommer få se er ungdom ruttna framför er."
Och vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den?
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna
för kärlek som aldrig kan dö men inte heller leva?
Det är mitt eget fel vad som än händer med mitt hjärta
för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna.
Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.