10 januari 2012

Vad gör du Jennifer Maria?

Känslan när man är helt körd & upprörd efter att ha försökt ta hand om 14 st första-dagen-efter lovet-exalterade 6-åringar i ett nymålat, rörigt klassrum en hel dag, hindrat dem från att strypa ihjäl varandra, fått några egna slag på kuppen och trasslat ut 2 garnnystan som bokstavligt talat var över hela golvet, runt alla stolar & bord (hälften av klassen hade dessutom lyckats trassla in ben, armar, midjor och fingrar i allt garn också), och sedan kommer på att man om 2 dagar ska ägna följande 4 år av sitt liv åt att göra detta till sitt yrke...

... Det ska bli ofantligt skönt med 1,5 timmes ki-box ikväll.

7 januari 2012

Calm the fuck down, Drama queen!

Jag har precis suttit och läst igenom en stor del av min blogg (som nu är inne på sitt femte år!), och jag kan inte låta bli att förundras över vilken romantisk drömmare jag var och hur mycket jag skrev ner känslor i snirkliga och poetiska meningar. Jag inser nu att jag saknar det, för det lättade på trycket något oerhört och därför ska jag nu försöka att skriva ner saker oftare, om det så är här på bloggen eller i gömda block på rummet.

Jag förundras också över hur mycket jag oroat mig över saker som nu känns som petitesser och som i slutändan har löst sig bra, samtidigt som jag kommer ihåg hur stora och livsavgörande de sakerna kändes då. Detta har iallafall gett mig något slags lugn över allt som har med universitetet, resor, kärlek, jobb och sånt som jag på grund av nervositet, tvivel och hopplöshet har mått fysiskt illa av i flera dagar nu. Jag kan inte förstå hur jag kan låta saker ta så stor plats i mitt liv och påverka mig så oerhört mycket för stunden. Jag kan bli så sinnessjukt överexalterad/förhoppningsfull/förälskad/taggad eller så förfärligt arg/upprörd/ledsen/uppgiven över saker, och visst vore det inte jag om jag inte stod och taggade som en idiot i kön till berg- och dalbanan eller konserten, men när det kommer till den tråkigare sidan av humöret så är det extremt utmattande att det går så mycket upp och ner åt båda hållen. Av den anledningen borde jag kanske inte ha så höga förhoppningar eftersom det är lättare att falla ännu djupare då när det inte fungerade som jag hade tänkt mig, även om det skulle ta bort en hel del av den jag är. Men kanske är det värt att offra lite karaktär för lite lugn och ro?

Just därför ska ett av mina nyårslöften detta år bli att ta det lugnt (tanke- och känslomässigt, jag ska ju både plugga, träna och jobba så fysisk aktivitet kommer jag inte kunna trappa ner på). Låt saker bli vad de blir, tänk inte att livet är skit för att dagen blev skit, att jag eller någon annan är en dålig människa för att jag/någon annan har gjort en dålig sak, döm inte saker och människor så hårt, håll igen onödiga kommentarer i upprörda situationer som i efterhand känns som too much och sluta överdramatisera allt. Det är ju bara sjukt jobbigt för mig själv och andra. Calm the fuck down, helt enkelt. Wish me luck!

2 januari 2012

Jag vet inte vart jag ska, men jag ska komma dit.

På alldeles för höga klackar staplar jag fram längst Humlegården. Runtomkring mig samlas unga, glada, förälskade och berusade människor. Klockan är 23:50 lördagen den 31:a december år 2011. Tio minuter av det mest meningslösa och samtidigt betydelsefulla året i mitt liv återstår. Mitt bland alla skratt och tjuvstartade fyrverkerier - flashbacks av 12 månader.

Ett hjärta som värker, längtar och värms, födelsedagar som firas, snedsteg som tas om och om igen, arbetsliv, skratt, tårar, feta baser, lugnt lantliv, hetsigt stadsliv, konserter, flygplan tvärs över jordklotet, fotografier, mycket kärlek, lite hat, extrem förvirring, skaplig ångest, överväldigande pirr, ignorans, ansvarstagande, hög puls och mjölksyra, sjukhusbesök, musik i mängder och ännu ett år av erfarenheter och läxor att ta med sig i livet.

Sen, människor runtomkring mig som kollar på klockan, räknar ner sekunderna. Hoppas även detta år på att allt kommer att lösa sig, att det nya året blir fyllt av lycka, kärlek och välfärd. Jag själv vågar inte tänka på år tvåtusentolv riktigt än; på studier, på kärlek, på lycka och pengar. Jag blundar, försöker att bara vara, kramar om mina jublande tjejkompisar, andas ut, min varma roséandedräkt bildar ett litet moln framför mig, jag öppnar ögonen, tittar på fyrverkerierna och tänker - som jag gjort sedan jag var liten - att de skjuts upp i luften för att det nya året ska veta vart vi befinner oss och kunna rulla in över oss allihopa. Nu har det hittat oss med säkerhet och nu åker vi inte bara med, nu styr vi in detta!

Gott nytt år till er!