6 maj 2009

Aldrig nöjd. Tills våren kom.

Jag vet inte när jag stängde igen. När jag drog om mig mina ytterkläder och inte mötte blickar längre. När mina svar plötsligt blev nej, det är inte du, det är jag fast jag inte alls tyckte det var jag, utan att var och en hade ett litet fel jag inte kunde släppa. För oambitiös, för kort, för mycket muskler, för mörka ögon, för stor jacka, för slappa byxor, för fin för mig, för dålig för någon. Men du säger att Man kan inte vänta en evighet, då torkar man ut, sen blir man van. Ingen är perfekt och man måste få prova sig fram. Det går bra, jag hjälper dig om du faller.
Den här våren gör någonting med mig, värmer mig som en vårblomma som plötsligt slår ut. Jag skriver små snirkliga meningar och ritar mönster i blocken. Jag småler och letar blickar att få hålla fast i någon sekund för länge. Jag vet inte om det är ljuset från majsolen som ger ett sken av något fantastiskt, dina ord, eller om hjärtat har tinat upp efter månader i mörker och kyla,
men världen är så fin och jag är redo att falla.

5 kommentarer:

josefine sa...

jättefin skrivet och du lyckas verkligen fånga vårkänslan. jag håller med om det där med att ta vara på sina drömmar. pussa på fler fina pojkar och sånt. livsviktigt! stor kram

Sara Louise. sa...

vem är du redo att falla för? måste få veta. Puss och tack för dina fina ord. <3<3<3<3

Josefin sa...

FALL FÖR TUSAN PURKI! Herregud. Vi måste kramas och äta chokladbollar & hallonsoda. <3<3<3

Anonym sa...

Fint skrivet!

jennifer. sa...

Huldis: Vem som helst (nästan) som kommer i min väg och har ögonen, håret, stilen och hjärtat (höhö, hur var det med kraven?). <3<3<3
Kurki: Hihi, det är bra taggning, tack, I will! Och OHJA, vad vi har många chokladbollar, kramar och mycket hallonsoda att ta igen! SuperDuperSkitBraDag soon? :D <3<3<3