13 mars 2008

I am 16, going on 17!






Det är helt sinnessjukt! Vart tog det vägen?

My Sweet, Sweet Sixteen?

Det är överallt och om blott 5 dagar är min fina tid som 16-åring över.
Timo gapar om det hela tiden och det gnager i mitt huvud.
Fan, jag vill inte växa upp! Inte än, inte såhär!
Vilken petitess över att ha en 17-års kris, va..


Ska jag vara ärlig så kommer jag inte skratta mig lycklig över min tid som sextonåring när jag (förhoppningsvis) sitter uråldrad i en gungstol med en lam katt i knät.



Uppriktigt sagt var detta år förjävligt.



Jag skildes från underbara 9c (always in loving memory!)
och blott någon timme senare
fick jag reda på att mormor, min vackra soulmate,
inte längre fanns på jorden.



Det var en jävla dag, 15 juni.




Sommarlovet blev inte så värst mycket partaj och sol,




utan begravning och tomt hjärta till musiken av Lejonkungen,



ansiktet i kudden till Bo Kaspers rader
"Är jag den enda som ser att sommaren inte ler?".



Skolan blev fel och jag lämnade esteterna för samare
efter veckor av tvekan.



Men visst var det ljusdagar med!




Jag har lärt mig att vad som än händer så finns vissa alltid där,



och det var underbart trevligt att åka på pilgrimsresa till Frankrike.



Konserter och nya vänner blev också något gott i kistan,



och det löser sig nog, bara det får ta sin tid.







Iallafall ska jag härmed försöka bara flyta med som jag så flitigt höll på med en gång i tiden.






För en tid sedan skrev jag av mig om min grow-upkris,




men det kom aldrig längre än så..



Här får ni se, om någon känner igen sig kanske



vi kan ta en fika över deppet och komma någonstans i livet? :)







"Jag fick ett födelsedagskort av min familj när jag skulle fylla 10,




där det finurligt stod



"Du är nu äldre än vad du någonsin varit och yngre än vad du någonsin kommer att bli".



Jag blev bara så skärrad, liksom.



Jag vet inte om jag ska skylla min 17-års kris på min familjs omedvetna ord på vägen,



men jag tror jag struntar i det.



Det finns så mycket som bidrar till att jag växer upp,



och förr eller senare kommer jag nog bli vis och lugn och förstå det,



men jag blir så stressad för jag har så mycket jag vill hinna med.



Min familj, mina vänner, förälskelser, resor och MVG:n."

4 kommentarer:

Bea sa...

Jag vill lämna ett fotspår, men vet inte riktigt vad jag ska sriva... Tycker synd om dig som verkar ha så jobbigt. Men jag finns här om du vill prata.
Aja, nu har jag ju skrivit lite i alla fall. Kram <3

jennifer. sa...

Tack Bea, det vet jag att du gör :) <3
Haha, nu får jag dåligt samvete för att jag verkade så "självömklig" ;P
Iallafall så mår jag bra, hoppas du också gör det? <3<3

Sarah sa...

åh, jag vet! jag fyller år den 19 mars (en dag efter dig?). 18, myndig, nästan vuxen, ångestladdat! Vart tog 18 år väg egentligen?

jennifer. sa...

Nejmen, vi fyller år samtidigt! :D haha!
Stort grattis!
Jag vet inte vad man ska göra åt det, men jobbigt är det!