Hello Saferide

The quiz

Och så blev du mitt sår och jag blöder ihjäl.

my love for that melancholy redhead with guitarr will never end

För dig. <-

Mitt hjärta dunkar, dunkar tills den dag då det får punka.

Förfärligt frestande scener från denna video.
Så rysligt fint det är med förälskelser!
Blir man inte taggad på pussandes av denna video så vette 17.

Du är det finaste jag vet.

Tänk så fantastiskt att en sån underbar person skapades av mina föräldrar och kom in i mitt liv för dryga sjutton år sedan. Jag tror inget band i världen är så starkt som syskonbandet. Här har vi alltså både en familjemedlem och en bästa vän i ett, hur bra?!
Emilia Jansson, du må ha kass musiksmak när du just nu sitter och lyssnar på Björn Afzelius "Sång till friheten", men det stämmer himla bra in på hur jag känner för dig trots allt. För att citera Afzelius;

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.

Det låter mesigt och klyshigt, men nåt annat vore märkligt;
Jag älskar dig.

My incredibly beautiful sister.

I love you.

OBS!

Tickling leaves

I said to him "you can't plan love boy, no matter how bad you want to.. It’s bigger than destiny and it can’t be controlled or tamed. It comes, knocking at your surprised heart, at the most untimely times to sweep your feet off the ground. It shakes your world and leaves you lying on the ground, clothes off, staring at the endless sky, wondering what the fuck just happened. It plants a three with tickling leaves in your stomach. A three that either grows to be something strong inside you or lets its branches tear you up inside. All you can do is go with the flow and let it get to you if it feels right. You can try to block it but your heart needs it like our lungs need oxygen. No, I am telling you; you can’t plan love, but you can open up for it. Because boy, if it’s meant to be, it will be.”

I ditt rum.

Drömmar om hud i närbild. Ett svagt, mjukt och varmt sken som smeker det allra yttersta skiktet av hennes spända kropp. Sekvenser av passionerade minnen som passerar fort likt landskap i en bilruta. En riskfylld lek byggd på förtroende och medkänsla. Ivriga händer som varsamt men bestämt stryker bort det förflutna samt det kommande och istället lämnar dem kvar i nuet. Ett försök till att fånga de sista ögonblicken för att sedan placera dem i en burk där de kan plockas fram när vinden biter för hårt i deras nu blossande kinder. De viskande, darrande orden i hans öra fungerar likt diesel till en motor och sätter igång varenda organism i hans förväntansfulla kropp och hans ögon tänds och bländar likt strålkastarna på en bil. Något som inte går att ta på knådas ihop och blir bara mer kompakt och starkare ju längre tid luftrummet mellan deras hjärtan upptas av bröstets tryckande vilja. Och hon tänker "det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå".

Vi testade i en helg. Bäddade, diskade, bytte toarullar, bestämde mat- och sovtider och låste dörren efter oss. I could live with it.

Den här helgen har jag och hjärtat spenderat i min bortresta kusins lägenhet. Det började med utgång i fredags med goda vänner. Innan den långa och kalla kön till dansstället lyssnade vi på åttiotalsmusik och körde lite lekar, mycket trevligt! Under lördagen gick tv-apparaten på högvarv, först vilade jag i soffan medan Tobias var och tränade och senare på kvällen ringde jag över Nicolina för en äkta hemmakväll med 1 kilo godis, cola och Benjamin Buttons otroliga liv, fin film och fin kväll! Nicolina lämnade mig en trekvart efter midnatt och två kvartar efter det kom T hem från ett grabbigt inflyttningsparty. Söndagen innehöll en varm säng, en skön soffa, kittelkrig, ungkarlslunch och bussfärd hemåt igen. Jo.. Jag råkade hugga mig i tummen också mitt framför ögonen på Tobias när jag skulle visa hur snyggt jag kunde skära av hårstrået som jag höll i luften. Dock svingade jag den nya, otroligt vassa kniven (sådana som man verkligen vill ha i köket men inte i tummen) några centimeter för högt och satte den i tummen och till och med lite i nageln också. Plåster och applåder på det!

SUMMARY

Okej, nästan fyra månaders uppehåll.

Den här hösten har gått så ofantligt fort så jag knappt hunnit med att blinka, än mindre blogga. Jag tänkte jag skulle ta månaderna lite kort här;

SEPTEMBER:

Skolan satte fart, jag var på hundra- sjuttio- och tjugofemårskalas, en pojke med brun lugg och blåa ögon tog min tid och mitt hjärta och jag liksom glömde allt runtomkring.

OKTOBER:

Denna månad fylldes med mycket dans och festligheter, jag var på företagsmiddag med dans, åkte båt och gick ut med mina fina vänner. Bowling, goda middagar och försenade skolarbeten på grund av ansvarslös förälskelse var mycket vanliga fenomen under dessa 31 dagar. I slutet av månaden for jag och åtta släktingar till Gran Canaria för att fira min mosters 50årsdag.

NOVEMBER:

Spenderade Halloween på ett femstjärnigt afrikanskt hotell med tokfin arkitektur, hade min första körlektion på en körskola och for till Norrland med min vän Josefin. Där bodde vi hos vår vän Anton i Timrå som flyttat från vår hemstad för att gå på ett skidgymnasium. Timrå var sannerligen intressant, det blev lite hemmafester och volvorace förbi korvkiosken där det hängde tunga typer. Vi gjorde också Sundsvall, som förövrigt var en mycket fin stad!

DECEMBER:

Tobias och jag firade tre månader genom att träffa vänner och dansa i timmar. Högkolemässa med skolan och många tankar om studenten och framtiden, lite stressat sådär. Har försökt tagit igen skolarbetet som har försummats och klurat lite på julklappar. Julstämningen har infunnit sig med hjälp av klassisk julmusik. Har varit på 20årskalas och ska på julmarknad. Farfar har blivit bättre på att smsa och jag får ständigt korta, söta, felstavade meddelanden från honom.

Så. Nu vet ni. Kan ge ett litet löfte om att förbättra mig. So Long tills dess!

Peace and Love.

Det var varmt när vi kom. Jag sa att jag skulle få mörka fläckar på tröjan där ryggsäcken suttit. Det gjorde ingenting för alla var lika varma och utmattade. Vi fick en tältplats i solen bredvid folk från Uppsala som vi spenderade första kvällen med. Vi hade gått i samma skola men vi var bara lika gamla som era småsyskon så det var första mötet för oss. Ni frågade varför vi inte drack öl och vi svarade 'det är inte gott'. Vi huttrade på natten och sov bara till och från i några timmar. På morgonen väckte du mig och sa att jag måste klä av mig. Vad fan, inte nu, nu när jag äntligen somnat. Men jag vaknade och sa tack. Det var väldigt varmt, tack. Vi åt bröd på morgonen, första dagen utan smör och resten av veckan med smält smör. Vi böt kläder, våra egna och varandras, ofta för det var varmt och man ville vara fin och annorlunda från när folk sett en för några timmar sedan. Vi drack vin och gick sedan balansgång mot scenerna. Vi gungade med, nynnade eller skrek med i låtarna och dansade. Som vi dansade. Dagarna gick på repeat, de var långa men tog slut fort. Vi var alltid hungriga, varma, törstiga, förkylda, på jakt, på väg, lyckliga, med varandra. Vi var på stora spelningar med stora artister och på små personliga med klättrande, unga, brinnande själar. Jag vände mig om och tänkte att jag ville gå och träffa dig trots att jag inte riktigt visste vem du var. Jag vände mig om fort och du stod precis där jag skulle gå. Lite chockad och med en sekund av tystnad innan, gav jag dig ett hårt och nervöst hej och log lite generat. Du log mjukt tillbaka och jag flydde ursäktande mot ett glas vatten. Vatten är essentiellt du vet. Sista kvällen var det håkan, alla ville se håkan och alla sjöng med i håkans låtar. Jag också, trots att jag inte brukar lyssna på honom. Men han sjöng fint och mitt o-håkaniserade hjärta smälte lite. Och jag tänker är du också själv, var är du ikväll? sjöng håkan och trots en publik på trettio tusen personer så var det inte bara kallt om mina bara ben där, klockan ett på natten, utan också i mig. Allt var slut och veckan jag levt på månader innan, och säkert månader efter, avslutades hastigt och det kändes så lustigt att gå ut genom kontrollerna en sista gång. Mitt band på armen har jag kvar, samt mina fina minnen. Det tröstar och räcker för ett bra tag nu.

Tack borlänge för att du lånade mig dina gator, dina dagar och dina nätter. Jag kommer tillbaka.

Jag gav dig mitt hjärta och mina wayfarers, Borlänge.

Peace and Love var helt otroligt.  Jag förstår inte att en vecka kan gå så fort och att så mycket händelser och känslor kan rymmas under de dagarna. Det har bara gått två vekor på sommarlovet och det känns som att sommaren är slut redan. Jag har lyssnat på så fin musik, träffat härliga människor, ätit och sovit för lite, dansat och fått krama fina artister. 

Jag ska visa er bilder och skriva mer sen, nu måste jag få sörja, vila och minnas. 

Now I’m ready, throw me once again the footballs you tried to throw and this time I will catch & learn & know.

Foto

Det var lov och helger,

dagar då vi hade tid för varandra.

Nya kängor som tog en evighet att knyta

men som satt som berget sedan.

Solen lyste upp alla parker, bänkar och kinder,

vantarna var alltid lite för stora och blev ännu svårare att

hålla kvar på händerna när de tyngdes ned av vatten och grus.

Skratt ekade i tunnlar och labyrinter

och din pappa höll oss så hårt i händerna,

började snabbt röra fötterna runt i en cirkel

och där var vi, i luften, i tiden,

mitt i allt med världen snurrande runt oss.

Träd, föräldrar, gungor och staket flöt ihop

till en färgglad randig insida av en jättebubbla

där vi var skyddade från allt.

Där ett slitstarkt tyg skydade våra knän från att bli skrapade,

där hjälmar med klistermärken skyddade våra huvuden.

Då våra mödrar höll oss ömt men hårt och viskade våra namn i örat,

då våra fäder lät oss sitta på deras axlar för att våra egna ben

inte längre bar eller bara för att vi vill se mer av världen.

Då man lärde sig att säga tack

men inte förstod innebörden av tacksamhet.

Det är nu som jag är så oerhört tacksam,

jag älskar er.

Tack.

Lite glädje, lite sorg, mycket kärlek (och litet stycke bara)

Partiklar

När dagen vaknar, när solens strålar täcker mer yta för varje minut,
När det lyser in genom en smal springa precis vid rullgardinens kanter, du vet,
och det bildas en liten rymdväg i mitt trötta rum där små, små partiklar gör piruetter, lyckliga och tacksamma över den nya dagen, då önskar jag att vi kunde vara så tacksamma som de är tillsammans, att dina kalla fötter kittlade lite på mina varma ben för att väcka mig och visa mig rymdvägen där vi kunde slukas upp i vårt svarta hål, innanför vårt varma täcke som är så fluffigt av dun. Då strålarna lyser upp din fjuniga nacke, och när jag får blåsa lite varm luft på dem så de rör sig som höstträden utanför.
Du vet att jag är så svag, så svag för ditt flygiga hår.
De är som kedjor runt mig,

Att något så tunt kan väga så tungt.

Running Friday

Timmarna glider förbi likt de gråa molnen som täcker himmelen,

det ser ut att bli en fin helg.

På lördag ska jag upp i gryningen och styra mot färgglada dalarna

för att besöka Rättviksmarknaden.

Jag har redan bestämt mig för att minst ett par lovikavantar ska inhandlas,

blir det något mer litet hantverk gör det mig inget.

En kär vän kommer också hem över helgen och jag hoppas

timmarna räcker till så jag också får träffa honom.

Sen är det kanelbullens dag vilket absolut inte får glömmas.

Ha den lite ljummen och dela den med en hjärtevän,

kan göras på café, hemma i kökssoffan eller ute bland löven.

En riktigt trevlig helg önskar jag er.

Att hålla ett hjärta.

Den bästa känslan i världen,

Att vara nära, bara snudda, att andas kärlek,

Att öppna upp bröstet & häfta ihop det med gestalten mittemot.

Att ha ett virrvarr i huvudet

och mumla osammanhängande saker.

Idiotiska saker som inte hör ihop.

Känna sig korkad & titta ned på två par skor och rodna.

Känna sig lite charmig & söt ändå.

Låta ögonen mötas igen.

Ingen annan i världen.

Tystas. Sen.

Mjukt och fuktigt.

Fint.

Att långsamt gå hemåt, vända sig om.

Är hjärtat med?

Nynna, le.

Busigt, nytt, farligt.

Snurra runt, sväva lite.

Tusen tankar, tusen känslor.

Att aldrig somna, hitta mönster i taket.

Hitta ett ansikte i taket.

Ögonpartiet.

Lockarna i nacken.

Skrattet.

Försvinna för ett tag.

Vakna igen. Drömma.

Leva.

Summer's going to take the pain away.

Finally, the sky is blue

Last night, my friends dragged me to some lake

We drove there real late, we went too fast

Sipping cheap sangria in the backseat

Everybody are laughing and we are listening to our favorite songs.

i could stay like this forever. jag älskar er.

ps, jag har inte glömt dig hulda <3

Our hearts melted like the chokolate in the hot bananas.

(bilden är från bryggan vid sommarstugan i Yxholmen)

Två pojkar. Fyra flickor. Två båtar. Två gitarrer. En skärgård & en sen sommarkväll.
Lördagsaftonen bjöd ut vårat sällskap på sex personer till en skärgård full av öar som väntade på att vi skulle kasta ankare och lägga oss på klipporna som kröp ned i det orange-svarta havet. Fest på ön bredvid och ungdomar som körde båt fort, fort på nattens vattenyta. Fyra sovsäckar på klipporna men bara tre sovunderlägg. En solbränd sommarpojkes fingrar som klinkade på gitarren och fem andra solbrända ansikten i skenet av brasan som bara slöt sina ögon och lyssnade. En tålmodig far som väntade vid hamnen där han skulle få ta emot två trötta men nöjda flickor som skulle spendera natten i ett ljummet rum istället för på klipporna. Dussintal av myggbett som kom fram tydligare under morgondagens soluppgång och som påminde oss om att äventyret faktiskt varit på riktigt.

The smell of wild strawberries reminds me of my grandmother. I just love it.

Antagligen var vi barn bortskämda med att mormor plockade alla skogens små bär till oss tidigt på morgonen så vi kunde äta dem tillsammans med mjölk och lite socker strött över. Med mormor försvann för drygt ett år sedan även allt runtom henne, svamp i alla dess former till hösten, nybakta bullar till julen, fina koftor till vårkvällar och bären på somrarna. I lördags förmiddag gick syster Emilia och jag ut i skogarna igen för att gå i mormors fotsteg, för att få ihop 2 otroligt välsmakande liter smultron. Det luktade precis som förr, så perfekt.