Spring 2009

Jag kollade igenom mitt bloggarkiv, läste gamla inlägg och tittade på gamla foton. Det känns nästan som man glömmer vem man varit lite för att man är så uppe i det som händer kring en nu. Jag skulle kunna skriva flera sidor om hur jag varit under mina år men jag tror seriöst ingen är intresserad av det. Här har jag iallafall grävt fram två små smakprov från the past, både en bild jag tog och en text jag skrev när jag var 17, på gränsen till 18, år. Guess I was a dreamer.




"Den bästa känslan i världen,
Att vara nära, bara snudda, att andas kärlek,
Att öppna upp bröstet & häfta ihop det med gestalten mittemot.
Att ha ett virrvarr i huvudet
och mumla osammanhängande saker.
Idiotiska saker som inte hör ihop.
Känna sig korkad & titta ned på två par skor och rodna.
Känna sig lite charmig & söt ändå.
Låta ögonen mötas igen.
Ingen annan i världen.
Tystas. Sen.
Mjukt och fuktigt.
Fint.
Att långsamt gå hemåt, vända sig om.
Är hjärtat med?
Nynna, le.
Busigt, nytt, farligt.
Snurra runt, sväva lite.
Tusen tankar, tusen känslor.
Att aldrig somna, hitta mönster i taket.
Hitta ett ansikte i taket.
Ögonpartiet.
Lockarna i nacken.
Skrattet.
Försvinna för ett tag.
Vakna igen. Drömma.
Leva."

Sixteen.

Några dagar in på sommarlovet mellan högstadiet och gymnasiet tappade jag min mobil i toaletten, efter det har den legat orörd i en låda på mitt rum, varför jag sparat den har jag ingen aning om, den var ändå helt död. Trodde jag.

Igår tog jag fram den igen, efter snart två år, och laddade den. Till min stora förvåning fungerade det och hela mitt liv fanns bevarat där i den elektroniska lådan, som om tiden stått still och jag var sexton år igen. Alla bilder, alla skickade och mottagna sms, min gamla ringsignal, allt i kalendern fanns kvar. Många gånger har jag drömt att jag var tillbaka i tiden, och närmare än mig själv som sextonåring än såhär kan jag nog inte komma.

Det känns helt konstigt att se hur modig, feg, exalterad, förkrossad, superkär, uppbokad, lycklig och annorlunda jag var då. Vissa saker som ändrats är jag tacksam över, men vart har min anda tagit vägen? Jag var rätt frispråkig och inte alls lika bunden till rutiner och moralkakor som jag är nu. 

Här är utdrag ur skickade och mottagna sms som säger lite om mitt liv då. Ni som känenr mig kan ju gissa vilka sms:en är från och till, haha.

MARIT BERGMAN SKA UPPTRÄDA PÅ VÄRLDENS FEST! :):):):):) *lycka* <3<3<3<3<3<3<3<3

Vilken jävla lögn att det ska va vår bästa tid.

Hi, i want to wish you a good night and look at the time, you can wish for something because it's your turn. /S

Inte alls. Vin är äckligt! Jag vill ha en smirnoff ice. Sen ska jag bli eremit och bo i en fyr, det har jag sett på Skrotnissefilmerna. Så ska det vara. <3

Hej. Nu är jag singel igen. Så nu ska jag satsa på mejeripojkarna. Puss <3

Fan vad glassigt ni har på landet. Här har vi förlorare med klänningar för massa tusen som hyr limo för att käka potatissallad bland serpentiner i matsalen. Puss på dig du.

Skönt! Nu ska jag avsluta min grundskoletid.. Sen är det loooov!! :D Vad gör du? Kramkramkram

Hej, jag hörde vad som hänt, hur är det? Jag vet att det finns inget jag kan säga eller göra för att det ska bli bättre, men jag är verkligen ledsen och om du vill prata så finns jag alltid här för dig. Jag är verkligen ledsen. Kramar

Coolt! Vi drog ner rullgardinen för att slippa alla läskiga typer som smyger på oss.. Bruno B hälsar att hon är trött.

Nu hoppar jag in i the shower! Ses snart, puss.

Och där lade jag telefonen "på toalocket", som var uppfällt, alltså rakt ner i toaletten. Såklart var det massa andra sms också, men detta var bara en snabb genomgång, som ett medley av 2007 liksom.

Ha det fruktansvärt fint.

Now I’m ready, throw me once again the footballs you tried to throw and this time I will catch & learn & know.

Foto

Det var lov och helger,

dagar då vi hade tid för varandra.

Nya kängor som tog en evighet att knyta

men som satt som berget sedan.

Solen lyste upp alla parker, bänkar och kinder,

vantarna var alltid lite för stora och blev ännu svårare att

hålla kvar på händerna när de tyngdes ned av vatten och grus.

Skratt ekade i tunnlar och labyrinter

och din pappa höll oss så hårt i händerna,

började snabbt röra fötterna runt i en cirkel

och där var vi, i luften, i tiden,

mitt i allt med världen snurrande runt oss.

Träd, föräldrar, gungor och staket flöt ihop

till en färgglad randig insida av en jättebubbla

där vi var skyddade från allt.

Där ett slitstarkt tyg skydade våra knän från att bli skrapade,

där hjälmar med klistermärken skyddade våra huvuden.

Då våra mödrar höll oss ömt men hårt och viskade våra namn i örat,

då våra fäder lät oss sitta på deras axlar för att våra egna ben

inte längre bar eller bara för att vi vill se mer av världen.

Då man lärde sig att säga tack

men inte förstod innebörden av tacksamhet.

Det är nu som jag är så oerhört tacksam,

jag älskar er.

Tack.

Lite glädje, lite sorg, mycket kärlek (och litet stycke bara)