Now I’m ready, throw me once again the footballs you tried to throw and this time I will catch & learn & know.

Foto

Det var lov och helger,

dagar då vi hade tid för varandra.

Nya kängor som tog en evighet att knyta

men som satt som berget sedan.

Solen lyste upp alla parker, bänkar och kinder,

vantarna var alltid lite för stora och blev ännu svårare att

hålla kvar på händerna när de tyngdes ned av vatten och grus.

Skratt ekade i tunnlar och labyrinter

och din pappa höll oss så hårt i händerna,

började snabbt röra fötterna runt i en cirkel

och där var vi, i luften, i tiden,

mitt i allt med världen snurrande runt oss.

Träd, föräldrar, gungor och staket flöt ihop

till en färgglad randig insida av en jättebubbla

där vi var skyddade från allt.

Där ett slitstarkt tyg skydade våra knän från att bli skrapade,

där hjälmar med klistermärken skyddade våra huvuden.

Då våra mödrar höll oss ömt men hårt och viskade våra namn i örat,

då våra fäder lät oss sitta på deras axlar för att våra egna ben

inte längre bar eller bara för att vi vill se mer av världen.

Då man lärde sig att säga tack

men inte förstod innebörden av tacksamhet.

Det är nu som jag är så oerhört tacksam,

jag älskar er.

Tack.

Lite glädje, lite sorg, mycket kärlek (och litet stycke bara)