Lite ensamt är det allt utan Hulda och Josefin som just nu befinner sig i Krakow.

Puss på er <3

Ljuvliga lördag

Fin, underbar tjejkväll igår <3

Nu skiner solen litegran och ibland är det moln som skymmer.
På något vis vill jag bara ut och rensa i rabatterna, (behövs inte gräsmattan klippas?)
, bara göra något nyttigt av dagen.
Kanske för att jag alltid hjälpt mamma med det på våren och för
att jag nu behöver det för att verkligen inviga våren.
Då skulle min mor bli glad och tacksam och jag skulle känna mig bra.
Kanske satsar jag på det, vore skam att inte ta vara på de fantastiska solstrålarna.

Jo; Blood, Tears and Dreams - Shotgun Crackers.
Ett lokalband som får mitt hjärta att klappa lite extra hårt.

http://myspace.com/shotguncrackers

.

Hur nischar man sig själv om man inte vet vem man är?

Jag måste nischas!
Inte för bloggens eller någon annans skull,
utan för min egen.
Länge, länge har jag velat hit och dit.

Är jag en parkas- eller kappmänniska?
En knut- eller svalltjej?
En ballong- eller pennkjolsbärare?
En lyssnare eller pratare?
Har jag land eller storstad i min puls?
Vad luktar jag?
Vad gör jag om en gammal man ramlar?
Tar jag emot reklam från rastamänniskor på plattan?
Vart går det en (vilken) gräns på vilka affärer jag går in på?
Hur högt pratar jag på en biograf?

Jag får otroligt stor ångest när jag ska bestämma mig för någonting.
Jag vet att man kan blanda, men jag tycker det är färdigblandat nu.
Jag vill ha något som är typiskt mig.
Jag vill att folk ska gå in i en affär och säga
"det här är såå typiskt jennifer!"
och
"åh, när jag ser den här söta (snygga, coola?) saken tänker jag på jennifer!"

Hjälp mig nu; Vad är typiskt mig? (vad vet/tror du?) - Fysiskt och psykiskt.

.

Helg i 'stad'

Mer stad än orten jag bor i iallafall.

Mammahelg med födelsedagspresenter & kusiner.
Bara hon bodde kvar i Vällingby.
Det är väl inget speciellt med det, men några av
mina skojigaste barndomsminnen finns kvar där.

Ha en bra helg!

Lantisar, alltså. (jag nekar helt min bakgrund)

Häromdagen när jag satt på bussen hem,
helt insjunken i berättelser från boken Svartskallar, var det en mobil som ringde.
Nokia tune skällde högt i bussen och en ung man snett bakom mig svarade (skrek)
"JA, HALLÅ?!"
Först trodde jag att han skämtade och jag kollade lite förskräckt bak mot mannen
med förkorta 501:or och svart-lila Nikes från en svunnen tid.
Men han fortsatte hålla sin pipa och jag läste samma rader om och om igen
för att få in vad Dogge ville berätta om sin barndom.

"MEN HEEJ MARIE! HUR STÅR DET TILL? JASSÅ? HEH,
JAG KAN VÄL FÖRSÖKA.. VAD VAR DET FÖR FEL SA DU?"

Unge man, mitt fel är ditt röstläge en fredagseftermiddag i en skumpande buss.

"KOLLA I SKÅPET VID HATTHYLLAN I HALLEN.."
Var det ingen annan som märkte hur högt denne man snackade,
eller var det bara mina öron som var extra känsliga just den dagen?
Jag skruvade besvärat på mig och hoppades för allt i livet att det skulle hoppa fram
ett lustigt litet filmteam från något av de andra sätena,
alla skulle sedan bara skratta lite åt scenen och återgå till sitt,
men i resten av bussen var det dött som i graven.

Till slut verkade det som att killen skulle ge sig.
"IIIIIINGEN FARA MARIE! DU VET ATT DET BARA ÄR ATT RINGA OM DET ÄR NÅGOT.
JAG HJÄLPER SÅ HJÄRNA TILL, SÖRRDU! JAADU, DET VET DU SÅ VÄL!
MEN SKÖT OM DIG, MARIE (är han rädd för att glömma hennes namn?) SÅ HÖRS VI SEN.
HÄLSA ANDERS! DET GÖR VI, DET GÖR VI! HEEEEJ."
Äntligen! Jag skulle nu gå tillbaka till min bok och allt skulle bli frid och fröjd.
Fåglarna skulle kvittra och jag skulle sjunga en sång om livets goda stunder & hallon
samtidigt som jag fick alla invandrares dåliga barndomsminnen från krigen i hemlandet att försvinna.

-Ritch!-
Nokia tune ekade igen och jag drog en (ljudlig) suck in mot fönsterrutan där världen blivit grå igen.
Jag orkade, orkade, orkade verkligen inte höra en självbelåten mammas-bonde-gris börja gapa igen.
Men fel hade jag.
Nokia tune slutade efter ett tag men istället började de spelas en efter en, ringsignalerna.
Ring Ring, Mosquito, Groove, Knick-Knack, City Bird, Kick, Playground
och hela alltihopet av de gamla plågorna.

Skjut mig.

Denna vänliga själ nöjde sig inte, utan började också kolla igenom
vad han skulle ha för ton när han fick meddelande.
Pip, pip-pip eller piiip?

Jag är oftast ganska snäll och oskuldsfull av mig,
men när de svart-lila Nikesen knallade av bussen önskade jag inget hellre
än att mannen som förstört min heliga buss-fredags-eftermidag-med-bokslukning
skulle snubbla och falla pladask i världens lerhög.
Alla de andra ungdomarna som inte hört något pga sina iPods skulle nu garva högt och peka.
Kanske kunde hans griskompisar från gården komma och knöla lite på honom också som tröst.

Och hur skulle de förstå? De vet ingenting om oss!

Idag är det fredag och strax ska jag leta upp min vän Josefin och hennes vän Kinga,
vi ska gå hem till Kinga och baka lite, sen ska vi väl käka någonstans och så.
Ikväll ska jag och Josefin sova i hennes storebrors lägenhet, och vad det blir av kvällen får vi se :)
Ibland älskar, älskar, älskar jag att vara tjej! Det är så otroligt givande.
Inte för att det är något fel på killar, tvårtom, men det är något speciellt med det.
Jag vet inte vad; fnittren, pratstunderna, glädjen av att låna en t-shirt som luktar väninna,
lättnaden av att alltid kunna vända sig åt en tjej och säga "Ursäkta, du har möjligen inte *något nödvändigt; plattång, concealer, vice versa* som jag skulle få låna?" med mera, med mera!
Tjejer got it all! Oavsett om det är i handväskan eller ej.
Allt känns på något vis helt superbra.

Nej, nu blir det kila av. Fortfort!
Ta hand om varandra!

Momentos De Oro

Mallis är så mycker mer än trevliga stränder och barnvänliga poolar.

Faktum är att jag nästan har skaffat mig ett nytt litet smultronställe!

Det som slog ut alla de klychiga turistshistorierna om ön var de små byarna och dess sagolika kvarter som jag föll handlöst för.

Någon gång i framtiden ska jag definitivt flytta till en trång liten lägenhet i någon söt stad som Porto Cristo och ställa blommande växter i ett fönster med gröna fönsterluckor i trä!

Jag var på en galet grym marknad i en by där det inte bara såldes karameller, smycken, potatisar, fisk, väskor och underbara sjalar, utan också djur.

Först hade jag inte en aning om att det fanns djur där, men sedan mötte jag en gammal spanjor med en mycket liten killing (getbebis) i famnen. Vad jag sedan såg var tokigt!

En dag åkte vi i bergen på serpentinvägar till byn Sa Calobra.

Jag hade världens magknip men utsikten vad breathtaking.

En turistbuss hade kört rakt igenom stenmuren och ner för stupet i vintras,

tragiskt men tyvär lätthänt med en stor buss.

- Min syster som gjode resan mycket rolig och minnesvärd, <3