@ farmor & farfar.

Eldsol

Perfekt att börja hösten med fotografier, plojande, cheeseburgare och framsätehäng med en vän. På måndag börjar jag vikarera som högstadielärare också, det ska bli väldigt spännande och förhoppningsvis riktigt roligt! Denna höst kanske inte blir så jävlig som jag trodde. Med lite vardagsglädje kommer man långt.

Kräftskiva i augusti, lycka.

You're doing me wrong, again and again.
You say that you will but you won't.

Fem och ett halvt år.

Imorgon är sista dagen att tacka ja till min antagning till Uppsalas universitet, lärarprogrammet. Fem och ett halvt års heltidsstudier, svenska för gymnasieelever och uppåt. Sista chansen. Imorgon ska jag bara jobba och sova, inte tacka ja. Vore tokigt att påbörja så tunga studier när jag inte ens är helt säker på att det är mitt framtidsyrke. Istället har jag en arbetsintervju att gå på i augusti. De talar om friår, jag ska härmas och testa det. Tänka och jobba, ni vet. Figure out my life.

Hide and seek.

Tusentals meter.

Nu har jag gått igenom packlistan till Peace and Love och packat ner en del, lite åtestår att packa imorgon innan vi åker till sommarstugan för att fira midsommar. Jag hoppas bara att min onda hals kan ge med sig så jag kan njuta fullt ut av dessa fantastiska dagar som väntar. Nu blir det några avsnitt Ugly Betty tills ögonen faller ihop. Ha det fint!

wind forward.

Ibland vill jag bara vara 65 år, sitta där med min livspartner och se mina barnbarn springa omkring. Bara ha levt livet, provat alla nya marker, skapat färdigt knäna, lärt sig livet. Ha fotoalbumet färdigtfyllt med fotografier från ett helt liv, se tillbaka och le. Krama min mans skrynkliga, skakande hand och minnas första gången jag tog i den. Som att ha skrivit klart en bok och sen bara bläddra i den och känna vindfläktar från papperssidorna av ett liv som spelas i repris. Slippa ställas inför val och kval, slippa ha sitt livs anvar på sina axlar, pressen att inte ta några snedsteg och hamna någonstans långt bort från trygga kaffekoppar och nostalgiska fotoalbum. Det skulle ju också innebära att man missar, praktiskt taget, hela livet och dess guldkorn, men jag kan inte hindra tanken från att slå mig ibland.

Ren dumhet.

Tappade hjärnkapacitet, tänkte med något annat,
gjorde fel och rispade upp gamla sår som svider lite nu.
Tappade värdighet och respekt.
Behöver en smäll på käften och uppmuntrande ord
som säger att jag kan bättre än så,
att det inte är värt det i det långa loppet.
Jag som redan flygit iväg och siktat mot andra himlar.
Istället tappade jag fart och sjönk en bit mot den hårda marken.
Men vi ska se att ny vind blåser under mina vingar snart, riktigt snart.
Fokusering på annat håll, andra färger och andra konturer.
Förlåt Jennifer Maria, nu ska jag ta hand om dig.